Let's talk about today...

Jag har haft en förfärlig dag idag måste jag få säga. Började dagen med att missa tunnelbanan vilket såklart skulle leda till att jag skulle komma försent till jobbet. Jag skulle öppna så jag skyndade mig så mycket som jag väl kunde.
 
Väl utanför min arbetsplats upptäckte jag det som absolut inte får hända. Mina nycklar låg inte i mina jackfickor! Dom låg inte i mina byxfickor och dom låg inte någonstans i min väska. Som en käftsäll for paniken och ångest över mig. Jag ringde Sabina och förklarade vad som hade hänt och hon fixade snabbt så att någon med nyckel kunde springa över och öppna istället för mig.
 
Själv skyndade jag mig tillbaka samma väg som jag gått för att se om jag tappat nycklarna någonstans. Jag letade på marken, frågade personal vid tunnelbanan och sen började jag åka hem igen för att se om jag tappat dom på vägen innan jag klev på tunnelbanan. 
När jag kom tillbaka till Tensta så upptäckte jag till min stora förtvivlan att vägen jag gått på var nyplogad. Om nycklarna fallit ut här så var det ju kört!
 
Någon stans inom mig fanns det ett hopp om att jag glömt nycklarna i dörren hemma så jag skyndade mig hem. Väl vid porten slog det ju mig att jag inte kommer in i porten utan mina nycklar. Förtvivlad, ångestfylld och gråtfärdig väntade jag utanför på att någon skulle komma och inte mer än 3minuter senare for en granne ut ur porten.
 
Jag smet in och hjärtat bultade hårt när jag tog hissen upp till min våning. OCH JAA, DÄR HÄNGDE DOM OCH DINGLADE I LÅSET. Aldrig trodde man väl att man skulle bli glad av att glömma nycklar i låset va? Jag klev in och kollade så att allt var ok inne innan jag åkte tillbaka till jobbet.
 
 
Men nej hörrni, mardrömmen är inte över!!
När mitt arbetspass väl var över kl 15.00 så kunde jag inte ha mer hemlängtan. Jag var helt utmattad av den fruktansvärda dagen och ville bara hem och lägga mig i ett varmt bad.
 
Jag skyndade till affären och handlade middag och sen åkte jag hela vägen hem. Halkade nästan helt omkull påväg från tunnelbanan till porten med matkassen och allt vilket ledde till att jag sträckte ena benet...
 
Väl framme vid porten gräver jag i jackfickan efter nycklarna och fick en psykisk spade smälld i bakhuvet. NYCKLARNA LÅG ALLTSÅ KVAR I MINA ARBETSKLÄDER PÅ JOBBET. Jag kunde inte tro att det var sant. Jag ville sluta existera där på plats. Ville gråta, skrika och slå sönder saker.
 
Med tunga steg vände jag tillbaka till tunnelbanan för att ännu en gång åka och hämta mina jävla nycklar!
 
 
Lär jag mig av detta tro?