Mirana

Att sakna någon kan vara så olika dag från dag. Speciellt när man vet att den man saknar har det så himla bra och att man kanske faktiskt kan få komma och hälsa på någon gång.

 

Ena dagen har man fått för sig att allt är helt okej, perfekt och att det inte kunde på något sätt bli bättre än hur det faktiskt har blivit. Men sen kommer den där dagen (som idag) när allt bara är skit och ens egoistiska sida river upp allt och får en att inse hur ont det gör, hur mycket man vill ha allt för sig själv.

 

Jag saknar "mina" hästar som är utspridda lite här och där och jag skulle göra vad som helst för att få ha dom som mina egna. Några har fått nya ägare, några har pensionerats och andra har gått vidare till det evigt gröna ängarna.

 

Just idag är det den där lilla ponnyn som ligger mig närmast om hjärtat som saknas extra mycket. Han som har fått det exakt så bra som han skulle kunna få det hos sin nya ägare. Han har blivit pensionerad från ridskolan och spenderar sina dagar i skogen med en liten shettiskompis. Jag kunde inte önksa något bättre för honom. MEN jag saknar honom mer än vad jag kan beskriva. I alla de åren jag ridit har han varit där.

 

Jag har inte suttit på en häst på flera månader och jag har helt tappat suget... jag har inget drag längre, ingen ponnyägardröm att få uppfylld och jag känner mig så tom i hästvägen. Är det så här det tar slut? Kommer jag någonsin få upp intresset för ridningen igen?